måndag 20 januari 2014

Angående min reaktion igår

Igår nämnde jag att jag ville bryta ihop litegrann.
Och ibland är det okej att låta sig själv känna alla sorts känslor,  förutsatt att man inte fastnar i dom utan går vidare.
Ofta går man dessutom vidare med mer kraft än vad man hade tidigare.
Simon -  mitt livs kärlek.
Mitt största stöd förutom min son,  Antoni.
Så även igår efter att ha kämpat med att hålla tillbaka tårarna bröt jag ihop som en klump i Simons famn och kunde iallafall sätta ord på ilskan mot mig själv.
Ord som "jag är värdelös,  fel, katastrof, misslyckad"  etc.
Det jag ser idag är att orden om "mig själv"  inte är riktade mot mig som person,
Utan mot min sjukdom.
En kvart tills Intensivveckan startar.
Och jag är livrädd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar