fredag 31 januari 2014

Lite piggare, lite starkare, mycket gladare!

Vaknade  nyss och kände ett lyckorus genom hela kroppen. 
Så ser jag på min lille son som ligger bredvid mig (eller diagonalt över hela sängen ;)) 
Kramar och pussar på stackaren tills han vaknar och frågar vad jag gör. 
Vi låg och drog oss i tre kvart innan vi klev upp, DET är livskvalitet på hög nivå. 

Så ni äter jag frukost,  Antoni ville inte ha, 
och då blir det svårare att äta för mig. 
Det är inte naturligt att fixa frukost (eller mat öht) till mig själv om jag inte hetsäter. 
Men jag ser det som en utmaning som jag verkar fixa galant. 

En annan utmaning, den största egentligen, 
är att kunna hålla matschema när jag inte är hemma. 
Nu när jag äter frukost är jag helstirrig inför nästa måltid. 
"Vad /var/när/hur" snurrar i huvudet konstant mellan måltiderna. 
Så det får bli en punktlista dag för dag. 
Jag antar och hoppas att det blir lättare med tiden,  eftersom kroppen själv kommer markera när jag behöver äta. 
Jag jobbar parallellt med att dricka vatten, 
eftersom jag inte riktigt känner skillnad mellan hunger och törst. 
Men det kommer bli bra. 

Jag har ju Antoni och Simon. 
Mina änglar. 
Och nåt som är häftigt,  är att Simon har slutat röka, lagt ner energidryck (som han var beroende av i många år) samtidigt som han har vardagliga demoner att tampas med och dessutom min ätstörning. 
Jag är så jävla stolt över honom, 
och jävligt förundrad. 
Vi har inte haft en enda konflikt sen vi blev tillsammans trots allt kaos runt oss. 
Tvärtom så har vi växt samman mer för varje grej som dyker upp. 

Jag är så lyckligt lottad som har dom. 
Och även mina underbara vänner som ställer upp i  vått och torrt, som jag både kan skratta och gråta med. 

Tack för att ni finns. 

Och tack för alla uppmuntrande kommentarer på Facebook och här. 
Jag hoppas kunna inspirera andra men också bli hjälpt själv med hjälp av bloggen. 

Skulle det vara intressant om jag ordnar en fd ätstörd som gästbloggar några gånger? 
Jag tror det hade varit väldigt nyttigt. 
Det är så skönt att få se att det inte är omöjligt att bli fri, även om man inte alltid känner så. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar